“Whatever is worth doing at all, is worth doing well”, ansåg fjärde earlen av Chesterfield. Sagt och gjort: som 50-årspresent bokades resa till Gotland och personlig seans hos Zigge för porträttering.
Inför besöket tillbringade jag timmar i galleriet; detta var ju nämligen det svåraste, att välja förlaga. Skulle man ta något som en betraktare direkt skulle känna igen eller något mer obskyrt mästerverk? I det första fallet med risken att ingen skulle märka något (”jaha, där hänger en reproduktion av Bellman”) och i det andra antingen ögonblicklig igenkänning (”jaha, där är du, men vad har du på dig egentligen?”) eller inte (”en tavla, gäsp”). Jag lutade nog mest åt ett mer känt verk, Gustav III, Strindberg, något av Zorn, ”Skräddaren” av Moroni (en av mina favoritmålningar), kanske – lite crazy – Munchs ”Skriet”.
