“Whatever is worth doing at all, is worth doing well”, ansåg fjärde earlen av Chesterfield. Sagt och gjort: som 50-årspresent bokades resa till Gotland och personlig seans hos Zigge för porträttering.

Inför besöket tillbringade jag timmar i galleriet; detta var ju nämligen det svåraste, att välja förlaga. Skulle man ta något som en betraktare direkt skulle känna igen eller något mer obskyrt mästerverk? I det första fallet med risken att ingen skulle märka något (”jaha, där hänger en reproduktion av Bellman”) och i det andra antingen ögonblicklig igenkänning (”jaha, där är du, men vad har du på dig egentligen?”) eller inte (”en tavla, gäsp”). Jag lutade nog mest åt ett mer känt verk, Gustav III, Strindberg, något av Zorn, ”Skräddaren” av Moroni (en av mina favoritmålningar), kanske – lite crazy – Munchs ”Skriet”.

När jag fick diskutera saken med Zigge i hans spännande studio blev det dock genast lättare. Han introducerade tanken att det kunde vara bättre att välja en förlaga som de flesta inte direkt kunde identifiera och försäkrade att slutresultatet faktiskt skulle kunna bli så bra att en betraktare blev osäker på om detta var jag eller någon förfader. Då hade vi lyckats. För bästa resultat borde hänsyn också tas till kroppsform (jag passar inte i Zorns självporträtt, möjligen tre av mig…), frisyr (peruk på förlagan gör det hela betydligt enklare), ansiktsbehåring, glasögon m.m.

Med dessa kriterier var urvalet nere till ett par tre tänkbara förlagor, av vilka jag valde Roslins porträtt från 1776 av den ryske diplomaten Alexander Borisovitj Kurakin (M1E i galleriet), inte minst för hans magnifika röda rock. Förutom att kropps- och ansiktsform stämde mycket bra kunde vi också få till exakt rätt ansiktsvinkel eftersom Zigge själv tog fotot i studion. Detta är, vill jag påstå, nyckeln till ett riktigt bra resultat. Det enda som fallerade var en dags skäggstubb, som prinsen definitivt inte hade, men som Zigge lyckades tona ner under efterarbetet.

Redan efter några dagar levererade Zigge ett första korrektur. Han visade sedan prov på ett oändligt tålamod med mina påpekanden, typ ”reflexen i höger öga är fyrdelad, men bara enkel i förlagan, och jag tror att huvudet kanske är någon procent för stort mot kroppen”, ja, ni förstår… Zigge passade också på att lära mig lite om, i detta fall, det sena 1700-talets manér inom måleriet. Mycket snart var vi bägge nöjda med resultatet, som nu också är ordentligt inramat enligt konstens alla regler, visserligen i en nytillverkad ram (jag lyckades inte hitta en passande gustaviansk ram i rätt storlek), men ack så fint.

Tack för samarbetet, Zigge!        Magnus S.