Det nya arbetarpartiet

Med tanke på det “ödesmättade” s.k. Supervalåret, så började jag raskt med att försöka mig på ett politiskt porträtt. Få förtjänar att bli sedda i ett annat ljus än just politiker, kanske främst de själva. Den politiska satiren har varit som bortblåst i decennier, det råder rent av stiltje på den fronten. Med tanke på att Alliansen använder sig av marknadsstrateger och reklambyråer för att sprida deras nya byline som “Det nya arbetarpartiet”, tyckte jag att det var så pass bisarrt att det var värt en replik. Arbetare som vi kommer ihåg dom är bortlokaliserade i mycket, nu i andra länder, men att klassklyftorna ökar mer än någonsin, de rikare blir rikare och tvärtom. Skyll-dig-själv idiomet växer sig starkare.

Jag tror att det är nyttigt att vi inser att klyftorna inte på något sätt är borta, och definitivt inte klassamhället. Den dialektiken är viktig för att bibehålla skärpa och fokus i det som kallas för debatt och det som förr kalladades “folkets rörelse”. Det moderna uttrycket “politiskt korrekthet” ger också en bild av ett samhälle som allt mer tappat de värderingar som ligger som grund för ett friskt samhälle, där alla klär sig trendriktigt för att sticka ut men följaktligen då ser ut som alla andra… och där nu allt är rätt och allt är fel, alla har rätt, och alla har fel…. Valparollerna ekar entonigt intetsägande och populismen och jobbskatteavdragen vinner mark. Sverige har blivit ett enda stort företag, där den enda rådande värdegrunden är ekonomi… “Förlusten av det gemensamma” tror jag är den mest kärnfulla beskrivningen av det som hänt.

Tidigare gjorde jag en hyllning till Håkan Juholt, som jag skänkte till honom. Han bar på en förhoppning av något nytt, en ny landsfader typ Branting, så porträttet på honom blev Håkan just som Branting. Ett vänligt porträtt. Den utomlands mycket travesterade “American Gothic” av Grant Wood av ett anemiskt jordbrukarpar i den amerikanska mellanvästern, är förlaga till mitt porträtt av Reinfeldt och hans “partner”… Jag har inte varit fullt så satirisk.. än.. men jag avvaktar lite, hans partner eller antagonist är i skrivande stund inte färdigställd… Det blev för fjolligt, för roligt med den först självklare Anders Borg, som vapendragare.

Så har då porträttet på Juholt hamnat dit det var avsett“… antingen hemma hos mig eller på kontoret”,  som han sa själv till min dotter Ottie, som han träffade på stan efter ett torgmöte. Han sa till henne att han var rörd över porträttet, och att det var bland de bästa presenter han fått. Detta gläder mig förstås, det gläder mig också att han fick det på detta sätt. Hoppas att det var kul för henne som aktiv i SSU på Gotland. Läs mer

Och så artikel i GT idag. Det är trevligt att vakna upp till att man är i tidningen. Men lite skeptisk är man nuförtiden, det kan ju bli lite felcitat och konstigheter. Bild på mig. Jag ser ok ut. Det blir bra när man får ta bilden själv och retuschera lite. Den var egentligen avsedd för min STONEFACE stayett… ; )

/…/ “Håkan Juholt uppskattade gåvan.
– Tavlan är fantastisk, säger Juholt under sitt gotlandsbesök. S-ledaren berättar att det tog en stund innan han såg de båda ansiktena träda fram:– Först såg jag Hjalmar Branting, men sedan såg jag ju hur jag växte fram, att det var mina ögon och min haka. /…/
– Jag tycker att det var roligt att han uppfattade Branting först och sen såg sig själv växa fram. Det ger en bra symbolik, det gläder mig att porträttet fungerade på det sättet, säger Zigge Holmgren. Tillbakablicken på Branting är alltså tänkt som en återspeglig till en politik där människovärde sätts före marknadsvärde.
– Jag har utvecklat en konstform där jag återger människor i historiska porträtt där de får iklä sig en annan rock och attribut, som lösgör dem från sitt vardagliga jag, att kunna se förbi den spegelbild vi aldrig riktigt är nöjda med som en spegling av vårt inre. Porträttet ska ge en mer rättvis bild av oss, spegelbilden är ju trots allt bakvänd, menar Zigge Holmgren”. /…/

Av Gotlands Tidningar, Text: Bengt Valentinsson, Mikael Carlson. Publicerad 2011-12-19 Läs mer

Hursomhelst, jag är väldigt förtjust i den där mannen och är övertygad om att han blir vår näste landsfader… Jag tippar också att han kan få röster oavsett politisk tillhörighet.

Juholt som Branting är också Veckans Porträtt här på POST-ART.

Verket heter ”Oj oj oj oj, nu kan det faktiskt bli jag, tänkte jag” som är ett citat av Håkan Juholt i samband med att han i medierna nämndes som en tänkbar kandidat till ordförandeposten. En landsfader, en despot?? Mustaschprydda män har roat och oroat världen genom historien. Så här stod det i en pressrelease på NewsDesk.