Det nya arbetarpartiet

Med tanke på det “ödesmättade” s.k. Supervalåret, så började jag raskt med att försöka mig på ett politiskt porträtt. Få förtjänar att bli sedda i ett annat ljus än just politiker, kanske främst de själva. Den politiska satiren har varit som bortblåst i decennier, det råder rent av stiltje på den fronten. Med tanke på att Alliansen använder sig av marknadsstrateger och reklambyråer för att sprida deras nya byline som “Det nya arbetarpartiet”, tyckte jag att det var så pass bisarrt att det var värt en replik. Arbetare som vi kommer ihåg dom är bortlokaliserade i mycket, nu i andra länder, men att klassklyftorna ökar mer än någonsin, de rikare blir rikare och tvärtom. Skyll-dig-själv idiomet växer sig starkare.

Jag tror att det är nyttigt att vi inser att klyftorna inte på något sätt är borta, och definitivt inte klassamhället. Den dialektiken är viktig för att bibehålla skärpa och fokus i det som kallas för debatt och det som förr kalladades “folkets rörelse”. Det moderna uttrycket “politiskt korrekthet” ger också en bild av ett samhälle som allt mer tappat de värderingar som ligger som grund för ett friskt samhälle, där alla klär sig trendriktigt för att sticka ut men följaktligen då ser ut som alla andra… och där nu allt är rätt och allt är fel, alla har rätt, och alla har fel…. Valparollerna ekar entonigt intetsägande och populismen och jobbskatteavdragen vinner mark. Sverige har blivit ett enda stort företag, där den enda rådande värdegrunden är ekonomi… “Förlusten av det gemensamma” tror jag är den mest kärnfulla beskrivningen av det som hänt.

Tidigare gjorde jag en hyllning till Håkan Juholt, som jag skänkte till honom. Han bar på en förhoppning av något nytt, en ny landsfader typ Branting, så porträttet på honom blev Håkan just som Branting. Ett vänligt porträtt. Den utomlands mycket travesterade “American Gothic” av Grant Wood av ett anemiskt jordbrukarpar i den amerikanska mellanvästern, är förlaga till mitt porträtt av Reinfeldt och hans “partner”… Jag har inte varit fullt så satirisk.. än.. men jag avvaktar lite, hans partner eller antagonist är i skrivande stund inte färdigställd… Det blev för fjolligt, för roligt med den först självklare Anders Borg, som vapendragare.